Ett värdigt avslut
Stefan Livs bortgång är en tragedi, där två små pojkar blivit berövade sin far. Lokomotiv Jaroslav är borta, där söner, fäder, bröder förlorat sina nära och kära. Det är svårt att sammanfatta ens egna känslor, tätt inpå. Orden finns inte, utan bara en tomhets känsla. Stefan Liv blev en legend i HV71 med åren. På is och utanför is. Där många av oss minns han som en stor målvakt , en varm och ödmjuk människa som bjöd på sig själv. Han hade lätt till skratt och betydde mycket för HV71 och många andra människor.
För att sammanfatta ens egna känslor vill jag referera till en god twitterkollega @dekman som ideellt arbetar som moderator för HV71. Denna morgon har han bjudit på en text som kännetecknar det vi känner men inte kan få ut.
Känns fortfarande helt sjukt. Tomt. Jag har gråtit så mycket och kan knappt förstå hur man kan ha en så stor sorg över någon man aldrig kände personligen.
Men för mig är HV som en familj. Jag missar i snitt 1-2 matcher per säsong och alla spelare blir som vänner även om man inte känner dom, och en av de allra bästa vännerna var just Stefan även om han för tillfället var ”tjänstledig” från HV.
Jag har ALDRIG sörjt NÅN så mycket tidigare och det kommer bli en tung säsong.
Samtidigt så känner jag en enorm stolthet över HV71 som förening på det sättet som de har tacklat denna ofattbara tragedi på. Så mycket värdighet och så mycket kärlek. Gårdagens minneshögtid var så vacker och så sorglig och de måste ha lagt ner enormt med energi på detta, samtidigt som de varit tvungna att sörja förlusten av HVs främsta profil genom tiderna.
Och Johan Davidsson. Vilken kapten. Vilken människa. Att se honom med sån värdighet under den djupaste sorgen man kan tänka sig ta sig an journalisternas frågor gör mig oehört rörd och stolt.
Jag känner även en stor stolthet och tacksamhet till hela hockeysverige. Det stöd som visats gentemot Stefans familj, vänner, HV, fans m.m från alla andra svenska klubbar och även dess fans gör att man känner hopp om framtiden. Kanske kan vi framöver se en svensk hockey som handlar mer om kärlek än om hat?
Det har varit en helvetisk vecka och vi är många som kommer gråta många tårar till, samtidigt som man så småningom kan börja le åt alla ljusa minnen som finns.
Ta hand om er och era nära och kära!
Jag kan bara hålla med i det jag läst och försöker se tillbaks på Stefan Livs med goda, vackra minnen.
Jag var på plats när Färjestad nollades i den sjunde och avgörande matchen, 2004. Där Stefan Liv blev en demon för Färjestad
Jag var också på plats i Cloetta Center, där Eric Johansson avgjorde i sudden mot LHC. Frustrationen publiken kände mot Stefan Liv och övriga HV71 är också ett gott minne.
Från minnestunden i Lördags såg vi en respektfull organisation som hyllade Stefan Liv. Där vi fans fick chans att medverka. Verkligen stort. En Ceremoni som var väldigt tragisk men lika vacker. Ett värdigt avslut från HV71 till Stefan Liv.
Man bruka bli stärkt av motgångar. Johan Davidsson och Andreas Andersson, två av Stefan Livs närmaste vänner, stod efter minnestunden och svarade på medias frågor. Några av frågorna var i denna sorgsna stund, korkade och fel att ställa. Men kaptenen stod där med huvudet högt och svarade med gråten i halsen på frågorna.
Trots allt detta stundar en ny säsong för HV71. På torsdag kommer Djurgården som första lag till Kinnarps. Det har talats om hur HV71 kommer fungera mentalt på torsdag. Svår fråga, många har fokus på sorg och inte sitt arbete. Och det är mer än okej.
Men så lätt ska vi inte såga av HV71. Tiden läker sår och det kommer HV71 göra. Och jag kan garanterar att HV71 på hemmaplan blir värre än någonsin att möta. Det kommer bli ett massivt stöd för laget. Be so sure
Tack för allt HV71 & Stefan Liv
Relaterade inlägg:
Det finns inga ord, inga ord tillräckligt stora eller varma nog för att på något vis komma i närheten av att dela eller förstå den sorg som HV bär. Inte i närheten av den sorg som familjen, nära, kära och vännerna känner. Man kan bara fälla en tår, dela med sig av det man kan, ett tröstande ord, några rader på en blogg eller en twitter. Finnas där för dom som man ändå har i sin krets med lite koppling till HV och Stefan Liv.
Många fina ord är sagda, skrivda och dom flesta är lite suddiga. Suddiga av den där tåren i vrån som senare letar sig ner för kinden och rullar vidare ner och påminner om att hur långt bort jag ändå var från Stefan så var han oerhört nära. Mycket närmare än någon visste. Och jag sitter i Luleå…!
All min värme och empati jag kan uppbringa till er i detta nu, och Zoran. Du vet var Du har mig. En liten men god vän som alltid finns där för några ord. Hoppas det finns fler som jag för andra där ute i den hemska verkligheten vi lever i.
Tack Stefan och tack Johan Davidsson med flera goda vänner till Stefan som i dessa dagar fått utstå något jag säkerligen inte klarat av. Att vara stor i den mest utsatta av stunder. Att vara stor och klok när man förlorat sin bästa vän på det hemskaste sätt. Ni är med stort hjärta välkomna till Luleå och även om vi inte vill bjuda på några lätta poäng så finns det ett stort hjärta som tar emot er. Ett stort hjärta som sett och följt vad som hänt och som inte glömmer. Varken det tragiska eller den oerhört store Stefan Liv.
Dock går livet vidare och vi kan väl bara hedra Stefan genom att vara lite som han var. Sorglösa, professionella, glada och kärleksfulla men ändå vilja vinna till nästan varje pris. Låt oss också ge hans söner något fint att se tillbaka på. Minnas kanske är att ta i men något fint att se tillbaka på. Stefan är inskriven i historieböckerna,det gjorde han själv. Men låt oss andra vara med och hedra honom det här året med att vara just som jag skrev ovan. Låt den här hockeysäsongen gå i Stefan Livs anda. Inte för mycket, inte för lite, utan bara så där lagom varmt. Lite som Stefan själv.
All respekt och sorry om det vart en rad för mycket här, men det berör. Rackarns vad det berör och sista fina ordet om Stefan är inte skrivet här och nu. Det kommer mer, jag är övertygad.
Nu låter vi spelet börja. Stefans Livs, ditt och mitt spel. Hockey…
Så otroligt fint skrivet av er alla. Gäller även Lasses ovanstående kommentar. Man blir tårögd.